Samstag, 29. September 2012

Torrakberget


Vi hade i alla fall tur med vädret! :-)



Nein, es hat nicht geregnet. Und ach, was war es wieder schön im Walde!


Freitag, 28. September 2012

Ack, Värmeland...


Schrecklich lange her, dass ich das Värmland besucht habe. Mehr als fünf Jahre... Nun sind wir hier mit den Studenten, um die Moose, Flechten und Pilze zu erforschen. Es gibt furchtbar viele Arten. Aber auch wenn man sie nicht kennt, oder einfach nur Hattifnatten nennt, dann kann man sie anschauen und mögen.
Der Herbst mit seinen schönen Farben ist hier auch schon ein bisschen weiter gekommen als bei uns im Süden. Morgen soll es allerdings regnen. Aber das kennen wir ja schon von unserer letzten Exkursion.






Jag sitter i ett kök som hör till ett vandrarhem i Värmland. Köket är dock inte ett sånt där alla tillsammans lagar mat, utan det hör till en tvårumslägenhet - med alla faciliteter - som man kan hyra för bara 250 kr per natt och person. Jag har faktiskt bott betydligt sämre för mera pengar. Dessutom är det lugnt här och det är ute på landet, där man kan göra riktigt fina kvällspromenader. Nästan som en kurort för trötta stadsbor. Imorgon ska vi ut med studenterna för att lära oss en hel del om lavar, mossor och svamp. Fast imorgon ska det ju regna. Ska vi se hur det blir.


















 Mitten im Wald plötzlich - ein Tierfriedhof... Huh!


Prunus domestica


Auf unserem Hof steht ein großer Pflaumenbaum und nun sind sie endlich richtig reif, die blauen Pflaumen. Die Hof-Jungs klettern auf dem Baum herum, um sie zu pflücken. Ich beherrsche mich und sammle die auf, die ins Gras gefallen sind.





Erinnerung an Marie A.

An jenem Tag im blauen Mond September
Still unter einem jungen Pflaumenbaum
Da hielt ich sie, die stille bleiche Liebe
In meinem Arm wie einen holden Traum.
Und über uns im schönen Sommerhimmel
War eine Wolke, die ich lange sah
Sie war sehr weiß und ungeheuer oben
Und als ich aufsah, war sie nimmer da.

Seit jenem Tag sind viele, viele Monde
Geschwommen still hinunter und vorbei.
Die Pflaumenbäume sind wohl abgehauen
Und fragst du mich, was mit der Liebe sei.
So sag ich dir: ich kann mich nicht erinnern
Und doch, gewiß, ich weiß schon, was du meinst.
Doch ihr Gesicht, das weiß ich wirklich nimmer
Ich weiß nunmehr: ich küßte es dereinst.

Und auch den Kuß, ich hätt ihn längst vergessen
Wenn nicht die Wolke dagewesen wär
Die weiß ich noch und werd ich immer wissen
Sie war sehr weiß und kam von oben her.
Die Pflaumenbäume blühn vielleicht noch immer
Und jene Frau hat jetzt vielleicht das siebte Kind.
Doch jene Wolke blühte nur Minuten
Und als ich aufsah, schwand sie schon im Wind.

Bertolt Brecht






* * *





Mittwoch, 26. September 2012

Absence


Es passiert immer seltener, dass Herr Möwe seine grüne Regenjacke anzieht, um mit mir gemeinsam durch den Regen zu stapfen. Er mag Regen gar nicht. Aber der Regen mag Göteborg - und wohnt man hier, dann gehört es einfach dazu, hin und wieder durch den Regen zu stapfen. Die jüngeren und die älteren Mädels haben lustig bunte Gummistiefel an und die Kinder sind sogar von Kopf bis Fuß in ihre Matschklamotten eingepackt.

Aber gestern hat Herr Möwe ja dann doch seine grüne Regenjacke angezogen, denn gestern Abend war endlich wieder mal Kammermusik. Der Kammermusikverein hat eine neue Vorsitzende, aber der Mann an der Kasse ist immer noch derselbe. Er stopft das Geld wie immer in seine Plastiktüte und reicht uns das Programm. "Aber ja, gewiss doch, ihr braucht ja nur eins..." Auf dem Programm stehen Schubert, Stenhammar - und was Modernes. "Wollen wir in der Pause gehen?", fragt Herr Möwe. Aber ich habe an diesem Abend tatsächlich Lust auf was Modernes, und also gehen wir nicht in der Pause.

Im Radio hätte ich mir sowas wahrscheinlich nicht angetan, aber wenn man direkt zugucken kann, wie diese "Musik" entsteht, dann finde ich es sogar ganz lustig. Die Noten sehen aus wie technische Zeichnungen für integrierte Schaltkreise, und die Musiker dürfen jede Menge verrückter Sachen anstellen mit ihren Instrumenten und anderen Dingen aus dem Haushalt. Dabei grinsen die Herren wie Schulbuben, die gerade einen Streich aushecken. Es gehen allerdings immer ziemlich viele Pferdehaare bei solchen Stücken drauf. 


Als Zugabe haben sie gestern dann sogar noch etwas von Jimmy Hendrix gespielt - und da musste ich an die guten alten Zeiten denken, als ich mit meinem Sohn noch zu Apocalyptica-Konzerten gerannt bin. Anschließend hatte ich mir ein Cello gekauft. Hm, ich glaube, das sollte ich auch endlich mal wieder auspacken..





"Då vi nu i alla fall är uppmickade, så kan vi ju spela något av Jimmy Hendrix som extranummer."Han som säger det är förste violinisten och hör till Stenhammar-kvartetten, ett rätt så seriöst ensemble i och för sig. Och så sätter de igång, och jag blir direkt påmind om Apocalypticas version av Little Drummer Boy och goda gamla tider då jag gick på heavy metal konserter tillsammans med min son, hihi. (Det var ju redan en ära att jag överhuvudtaget fick följa med de unga...)

Nej, det är inte så ofta soundcheck där på Artisten innan kammarmusiken börjar. Igår var det soundcheck i alla fall och jag kunde övertala herr Mås att stanna även efter pausen. För efter pausen var det bara modern musik. Inte skulle jag lyssna på sådant frivilligt på radio, fast att få titta på hur de har roligt med sina instrument och olika hushållsgrejer, det är ju verkligen underhållande.









Sonntag, 23. September 2012

Lektioner


Eller: Som kaxiga myror

Det finns visst olika möjligheter att lära sig saker och ting. På vilka sätt man kan bruka skogen till exempel. Det finns att läsa om sådant i Sveriges Natur bland annat. Det är intressant och lärorikt, såklart, och artikeln handlar dessutom om en man som herr Mås känner personligen. En annan metod är att få uppleva saker och ting ute i verkligheten - med sin egen kropp så att säga. Det är ännu mera lärosamt skulle jag vilja påstå. Igår fick vi i alla fall en rejäl lektion i hur det känns att vandra i en skog som sköts via kalhyggesbruk. Jag har gått andra tio-timmars-vandringar tidigare, till och med med tyngre lass på ryggen, men så mör i kroppen som imorse har jag inte känt mig på ganska länge.

Det är ju nästan livsfarligt att snubbla över ett stort kalhygge, ett månlandskap där maskinerna har lämnat så djupa spår i marken att hela hydrologin har förändrats och där det tidigare fanns snälla skogsvägar har det nu bildats liksom bottenlösa leriga vattendrag, som det inte längre går att vandra på alls, ibland är det till och med svårt att tvära dem. Under ungefär tjugo år efter ett sådant hygge har det sedan vuxit upp en ungskog som på orienteringskartor markeras med en speciell färg. Färgen betyder ogenomtränglig växtlighet eller något liknande. Är du geocachare som mer eller mindre ofta använder fågelvägen för att komma från plats till plats, för det går snabbast eller för att det inte finns någon stig alls, så kan du ibland välja mellan pest och kolera: Ska vi gå över sankmarken eller ska vi kämpa oss genom snårskogen?  Igår blev det snårskog för det mesta. Puh, sådant är jobbigt och efteråt kliar det av barr och smådjur på hela kroppen.

Enklast är det då att vandra i den typ av skogen som nästan är mogen inför nästa slutavverkning, en dödsdömd skog så att säga. Där står det stora träd som är lika gamla, oftast bara gran, ibland blandat med tall och med björk, ett ädellövträd såg jag ju inte igår på hela dagen. Under de stora granarna är det rätt så mörkt och lite trist - för där finns ju nästan ingen undervegetation alls, bara bärris, mossor och lavar. Inga buskar, inga örtväxter, inga blommor. Efter denna lektion längtar jag nu efter en riktig trolsk naturskog igen - väl blandad och med mångfåldiga växter - något naturreservat i Risveden kanske? För där är man ju också säker under älgjakten. ;-)




Sveriges Natur #4/12



Es ist schon ein Unterschied, ob man von irgendetwas liest oder hört - oder ob man es am eigenen Leibe erfährt. Das Flugwesen zum Beispiel. Oder die Forstwirtschaft. Besitzt man einen Wald, kann man diesen nämlich auf ganz verschiedene Weise wachsen lassen, um dann irgendwann die Holzernte einzubringen. Weil es hier in Schweden besonders viel Wald gibt, diskutiert man diese unterschiedlichen Möglichkeiten gern und in verschiedenen Gremien. In unserer Naturzeitschrift gab es jetzt einen lehrreichen Artikel darüber, siehe Bild oben. Vielerorts wird der Wald einfach komplett abgeholzt, dann wieder neu aufgeforstet, und das meist nur in Monokultur mit schnell nachwachsenden Fichten (rechte Seite der Abbildung). 

Alle diese drei Stadien - der Kahlschlag, der undurchdringliche Jungwald und der dunkle hohe Fichtenwald - sind sowohl aus ökologischer Sicht als auch aus naturerlebnismäßiger Sicht nicht besonders wertvoll. Gestern haben wir ungefähr zehn Stunden wandernd in einem solchen Waldgebiet verbracht - und all das wirklich am eigenen Leibe erfahren. Wir sind über einen großen Kahlschlag gestolpert, der wie ein Mondlandschaft aussah, und haben uns später durch mehrere junge Fichtenschonungen gekämpft. Im Hochwald ging es sich dann natürlich viel besser, aber dafür ist es dort recht dunkel und es gibt nahezu keine Untervegetation, sondern nur Beerenreisig, Moose und Flechten.

Auf der linken Seite oben in der Abbildung wird beschrieben, wie man es besser machen kann, ganz ohne Kahlschläge nämlich. Man nimmt immer nur einen Teil der Bäume heraus, höchstens 40 % des Holzvolumens, so dass jüngere Bäume stehenbleiben und nachwachsen können. Auch lässt man Laubbäume länger stehen oder füllt die entstandenen Lücken zum Teil bewusst mit Laubbäumen auf. Mischwälder sind nämlich nicht nur gut für die biologische Vielfalt, sondern auch widerstandsfähiger bei einem Borkenkäferangriff oder bei einem schweren Sturm. (Als Gudrun im Januar 2005 das Land heimsuchte und in Südschweden massenweise Bäume fällte, waren das nämlich vor allem Fichtenmonokulturen, denn Fichten sind Flachwurzler.) Die Methode der kontinuierlichen Waldbewirtschaftung heißt auf Deutsch übrigens Plenterwald - und daher hat der Stadtteil Berlin-Plänterwald auch seinen Namen.

Von den ganz kahlen oder den anstrengenden Waldabschnitten habe ich gestern keine Bilder gemacht, nur von einigen schönen Details.




Troligen Ramaria flava - Gul fingersvamp.



An einem der vielen Waldseen.



Gras in rot.






 
Was ich noch gar nicht wusste:
Sogar die kleinen Fleischfresser tragen Herbstfarben!


* * *



Dagens andra lektion blev Balladen om den kaxiga myran
som Skogsängeln fortfarande kan utantill, hihi.


Freitag, 21. September 2012

Vor einem Winter


Ich mach ein Lied aus Stille
Und aus Septemberlicht.
Das Schweigen einer Grille
Geht ein in mein Gedicht.

Der See und die Libelle.
Das Vogelbeerenrot.
Die Arbeit einer Quelle.
Der Herbstgeruch von Brot.

Der Bäume Tod und Träne.
Der schwarze Rabenschrei.
Der Orgelflug der Schwäne.
Was immer es auch sei,

Das über uns die Räume
Aufreißt und riesig macht
Und fällt in unsre Träume
In einer finstren Nacht.

Ich mach ein Lied aus Stille.
Ich mach ein Lied aus Licht.
So geh ich in den Winter.
Und so vergeh ich nicht.


Eva Strittmatter
Ich mach ein Lied aus Stille
Aufbau-Verlag, 1973







Das Licht macht sich jetzt aus dem Staub, tut es den Zugvögeln gleich und haut nach Süden ab. Schon morgen im Laufe des Nachmittags wird es dort ankommen - und dann sind auf einmal die Tage wieder kürzer als die Nächte. Ein ganzes halbes Jahr lang. Ich fürchte den Winter nicht, nein, kein bisschen. Im Gegenteil! Gestern gab es Graupelschauer, und das weiße Zeugs ist sogar eine Weile liegengeblieben - ach, wie herrlich. Als ob ein alter Bekannter heimgekehrt wäre. Nur das mit dem Licht, das ist immer wieder gewöhnungsbedürftig...




 

Igår betedde sig vädret lite som en galning. Några störtskurar turades om med blå himmel och fint kvällsljus. Under regnattackerna kom det ner hagel också, små vita korn, som på sina håll gjorde att det blev vitt på marken och att det bildades något som liknade snödrivor. Jag tog emot det hela med lite ambivalenta känslor. Inte har jag något emot vintern med is och snö, nej, det har jag inte alls, men det skulle nog vara bättre om man kunde vänja sig lite. Det som i alla fall går sakta, det är ju det med ljuset. Imorgon är det höstdagjämning - och sedan är dagarna kortare än nätterna igen. Trots allt har jag aldrig längtat efter att bo vid ekvatorn. Jag tycker om årstiderna. Om alla!




Hirkum pirkum (Hypericum perforatum)




 



 

Sonntag, 16. September 2012

Kändisar och trattisar


Eftersom vi inte har någon teve och inte någon tidning heller har jag ingen aning hur alla dessa kändisar ser ut, vare sig de från underhållningsbranschen eller de från politiken, som kanske är en och samma bransch egentligen... Jag skulle alltså inte känna igen någon kändis på gatan, om han/hon inte skulle tilltala mig och jag skulle känna igen rösten från något radioprogram. (Min favoritröst för närvarande är Bengt Lindström från SMHI.)

Det finns dock två ansikten som jag kan - och som kanske inte så jättemånga andra kan. Det första är Sveriges (kanske världens?) främste klarinettist och det andra är Sveriges främste geocachare. (Själv är jag på plats 2239, typ, något som jag i alla fall inte skulle vara i Tyskland, hehe.) Med sistnämnda kändisen lyckades jag till och med tala igår, något som jag inte lyckades med ordentligt angående klarinettisten tidigare. Igår var det alltså geocaching-event, som självaste geocaching-legenden svarade för och som jag tänkte delta i, eftersom det hette FriluftsEvent och fri luft gillar jag mycket, fast sen blev jag ju sjuk. Äsch, vad dumt...

Men plattfisken orkade faktiskt gå upp från plattfisk-biotopen igår morse, den handlade och lagade mat - och sedan åkte den iväg mot event-koordinaterna som låg en bit utanför Göteborgs kommungräns. Inte hade plattfisken för sig att plocka en massa nyutlagda lådor ute i skogen, som de andra event-deltagarna hade för sig, men en liten skogspromenad i min egen takt skulle ju vara hälsosam ändå, med frisk luft och med mina många gröna vänner längs med vägen. Ack, vad jag njöt av att komma ut! Konstigt egentligen, efter bara två dagar inspärrad i lägenheten, men det var nästan som en återfödelse. Är jag beroende av något, så är det av att komma ut i naturen regelbundet, helst varje dag.

Och så plockade jag en massa trattkantareller och en liten trevlig multi-cache, som jag faktiskt lyckades räkna ut själv utan Ingenjören och hans lilla svarta. (Ibland måste man ju testa, om man fortfarande kan vissa saker själv, eller om man blivit helt beroende med tiden...) När jag sedan anlände vid eventplatsen - med världens försening, sex timmar, typ - hade grillen redan tänts för ett tag sedan och arrangören, självaste geocaching-legenden alltså, och hans fru väntade på alla skattjägarna som så småningom återvände efter dagens äventyr i skogen. Trots världens försening fick jag skriva mitt namn - nummer 60, som kom sist - i eventets loggbok, eftersom jag kunde uppvisa trattisarna och därmed att jag hade handlat enligt eventets syfte, att man skulle vistas ute i naturen denna vackra höstdag.

Och så kom det killar och tjejer, lite svettiga och några mycket hungriga, som berättade om udda gömställen och om bonus-cacher och om allt möjligt som hängde ihop med geocaching. Men för mig blev ju bonussen något helt annat. Det visade sig nämligen att arrangörens, alltså självaste geocaching-legendens fru är isländska - och då blev det ju en hel del andra samtalsämnen också än bara lådor, teknik och statistik, mycket trevligare som jag tyckte. Samma tyckte kanske också Skogsängeln, som sedan skjutsade hem den någorlunda trötta plattfisken, dock inte utan att svänga förbi en plats där han hade räknat ut koordinater till en bonus-cache, som hängde ihop med en långpromenad som vi redan gjort för länge sen, i våras alltså. Koordinaterna visade sig vara bara ett trettiotals meter ifrån självaste geocaching-legendens tomt, så där stötte vi på varandra en gång till, och sedan ytterligare en gång, efter att vi hade loggat en jättefiffig liten luring, som någon hade lagt ut mitt emot självaste geocaching-legendens hus, för att hylla honom. (Jag tycker egentligen inte om personkult, fast den här pyttelilla hyllningen var så bra gjord och så snygg, så att man bara kunde gilla den.)

Ja, och så fick vi ju veta vilka stora planer självaste geocaching-legenden (som för övrigt har rötter i Östtyskland) hyser inför nästa sommar. Ojojoj, då blev det genast en anteckning med flera utropstecken i almanackan. Ska vi se hur detta slutar... Jag hoppas aldrig. :-)




Här serverar självaste geocaching-legenden 
grillkorv till någon hungrig eventdeltagare.
(Han och hans fru tycker för övrigt mycket om
Nürnberger Bratwürste, och det gör jag med.)



Frau Plattfüsch hat gestern früh ihr plattes, tristes Biotop verlassen, sie hat den Kühlschrank gefüllt, aus dem die Mäuse inzwischen mit verweinten Augen heraus schauten, Mittag gekocht - und ist sodann in die Wälder weit draußen vor der Stadt gefahren - hurra! Hier gab es Balsam für die Seele, Pilze in Massen und später dann auch noch eine Begegnung der dritten Art. Schwedens bester Geocacher hatte nämlich zu einem Event eingeladen, an dem ich wegen meines rekonvaleszenten Plattfüsch-Daseins nun zwar nicht richtig teilnehmen konnte, aber vorbeischauen wollte ich dann am Nachmittag doch noch. Und hier stellte sich nicht nur heraus, dass Schwedens bester Geocacher Wurzeln in Thüringen hat, sondern auch, dass seine Frau aus Island ist. Na, und da gab es ja dann eine Menge zu erzählen! Ach, das fand ich viel besser als dieser Snack um GPS-Geräte und Statistiken, dem man sonst auf diesen Events überwiegend ausgesetzt ist. Ja, ich bin also wieder gesund - dem Wald und seinen Bewohnern sein Dank! - und jetzt muss ich Pilze putzen und einfrieren. :-)


















Freitag, 14. September 2012

Platichthys flesus


Stamm: Chordata (Chordatiere)
Unterstamm: Vertebrata (Wirbeltiere)
Überklasse: Osteichthyes (Knochenfische)
Klasse: Actinopterygii (Strahlenflosser)
Ordnung: Pleuronectiformes (Plattfüsche)
Familie: Pleuronectidae (Schollen)
Gattung: Platichthys (Flundern)
Art: Platichthys flesus L. (Flunder)

Habitat: Flussmündungen, bevorzugt Brackwasser
Nahrung: Lindenblütentee, Heidehonig, geriebener Apfel, Islandmoos
Nahrungserwerb: online, zur Zeit platt auf der Lauer liegend
Körpertemperatur: zwischen 99,5 und 102,2 Grad Fahrenheit

Camouflage: Angorakaninchenfell im Halsbereich
Sinne: Hörvermögen eingeschränkt, taktile Wahrnehmung erhöht



Das Biotop eines Plattfüsches

(Früher, als man noch ins Büro gegangen ist, da war man
richtig krankgeschrieben. Heute arbeitet und studiert 
man irgendwie in allen Lebenslagen... Hm.)


Tilia cordata ssp. västra kyrkogårda



Stam: Chordata (Ryggsträngsdjur)
Understam: Vertebrata (Ryggradsdjur)
Överklass: Osteichthyes (Benfiskar)
Klass: Actinopterygii (Strålfeniga fiskar)
Ordning: Pleuronectiformes (Plattfiskar)
Familj: Pleuronectida (Flundrefiskar/Spättor)
Släkte: Platichthy
Art: Platichthys flesus L. (Skrubbskädda/Flundra)


Habitat: flodmynningar, föredrar brackvatten
Föda: lindblommeté, ljunghonung, rivna äpplen, islandslav
Näringsverksamhet: online, för närvarande liggandes
Kroppstemperatur: mellan 99,5 och 102,2 grader Fahrenheit
Camouflage: angorakaninpäls runt halsen
Sinnen: nedsatt hörsel, mycket beroende av taktila intryck







Mittwoch, 12. September 2012

Allra veðra von


Nóttin kallar, komdu í hlýjuna
kuldinn andar ótt á gluggana.
Flestir hérna horfa fram á veg
hinir þó til baka, líkt og ég.

Úti er orðið kalt en ég mun gæta þín.
Allra veðra von en ég mun gæta þín.

Athvörf tímans aldrei liggja greið
augnablik sem halda sína leið.
Minning, sem að mitt í dagsins önn
máist burtu, grefur sig í fönn.

Úti er orðið kalt en ég mun gæta þín.
Allra veðra von en ég mun gæta þín.

Ég mun ætíð gæta þín.







Mein Sohn hat mir vorhin eine Mail mit dem Betreff "Við elskum Ísland" geschickt. Darin war ein Link zu einem Song auf Isländisch, der ihm gut gefällt. Dann hat er noch geschrieben, dass er den Text von Google hat übersetzen lassen, um so eine ungefähre Ahnung davon zu bekommen, worum es in dem Song geht. Ich habe mir die Übersetzung eben mal angesehen - und mir erlaubt, doch noch ein wenig daran herumzufeilen. Kurz gesagt: Google liefert ziemliche Enten(!), wenn es um lyrische Texte geht, hihi.


Die Nacht ruft, komm hinein in die Wärme,
die Kälte draußen atmet hastig an die Fenster.
Die meisten hier sehen nach vorne,
andere sehen zurück, wie ich.

Draußen wird es kalt, aber ich bin für dich da.
Nichts ist gewiss, aber ich bin für dich da.


Die Zeit hat keinen sicheren Zufluchtsort.
Es ist der Augenblick, der unsern Kurs steuert.
Die Erinnerung, ausgelöscht in der Hast des Tages,
vergräbt sich in den tiefen Schnee.

Draußen wird es kalt,
aber ich bin für dich da.
Nichts ist gewiss,
aber ich bin für dich da.

Ich werde immer für dich da sein.




 Hornstrandir, Juni 2012



Min son skickade mig en länk till en sång på isländska som han tycker om och han berättade att han hade frågat google om sångens innehåll. Jag kollade själv och undrade lite hur det stod till med Kalle Anka som tätar fönstren, hihi. Här är mitt blygsamma förslag. Men jag ska nog maila till Fröken från språkkursen och få be om rättelse. Kanske är det några grodor med här också...


Natten ropar, kom du in i värmen.
Kylan andas fort på fönstren.
De flesta här ser framåt.
Andra dock tillbaka, liksom jag.

Ute blir det kallt, men jag tar hand om dig.
Ingenting är säker, men jag tar hand om dig.

Tidens tillflykt ligger aldrig just runt hörnet.
Det är ögonblicket som styr kursen.
Minnen, som i det dagliga ruset suddas bort, 

gräver ner sig i den djupa snön.

Ute blir det kallt, men jag tar hand om dig.
Ingenting är säker, men jag tar hand om dig.

Jag kommer alltid att ta hand om dig.



Sonntag, 9. September 2012

Arachnophobia?


Heute ist mir der Spinat angebrannt. Das ist mir schon lange nicht mehr passiert, dass mir was angebrannt ist, und Spinat ist mir wohl noch nie angebrannt. Alles fing damit an, dass wir heute Vormittag die Pilzwanderung geschwänzt haben. Eigentlich wollten wir ja mitmachen und eine Menge lernen, und wir hatten unser Zelt extra in der Nähe des Treffpunktes aufgeschlagen, um es morgens nicht so weit zu haben, aber dann war dieser Morgen dort am See so herrlich seelebaumelig - erst sonnig und ich habe gebadet in dem klaren, kühlen Nass, und dann wolkig und wir haben lange gefrühstückt dort am Ufer... Ja, und plötzlich hatten wir irgendwie gar keine Lust mehr auf so viele Leute. Auch hätten wir uns sehr beeilen müssen, um es noch pünktlich zu schaffen, und nach Beeilen hat es sich da gerade gar nicht angefühlt.

Dann hat es eine Weile geregnet und wir sind alleine im Wald herumspaziert. Die hohen alten Buchen standen da wie die Säulen in einer Kathedrale und richtig nass geworden ist man auch nicht unter dem immer noch dichten grünen Blätterdach. Bis wir auf die Lichtungen kamen. Da hatte es dann schon wieder aufgehört zu regnen, aber nass geworden ist man trotzdem. Von unten nämlich. Und dann haben wir SIE entdeckt! Massenweise Spinnennetze mit filigran feinen Wassertröpfchen daran! Jedes einzelne ein richtiges Kunstwerk und aufgehängt an den unterschiedlichsten Stellen. Wegen des Regens hatten wir unsere Kameras allerdings im Auto gelassen, was wir nun natürlich schwer bereuten. Und also gab es keine andere Möglichkeit, als sie zu holen und dann nochmal zu der Lichtung hinaufzustiefeln.

Inzwischen war dann schon ein wenig von der allerbesten Schönheit wieder verschwunden. LandArt ist eben vergänglich und man sollte es eigentlich schaffen, einfach nur den Augenblick zu genießen, aber als Hobbyknipser schafft man das nicht immer. JETZT willst du etwas festhalten und konservieren! Es ist wahrscheinlich ein bisschen wie Jagdfieber: DIESE Motive mitnehmen - und versuchen, dabei auch die speziellen Eindrücke von der Wiese einzuwecken und mit nach Hause zu transportieren. Wir haben es versucht und uns dabei viel Zeit gelassen. Nachmittags zu Hause habe ich zuerst meine Sachen ausgepackt und dann das Sonntagessen aufgesetzt. Und eigentlich wollte ich nur einen kurzen Blick auf die Bilder von der Wiese werfen... Bis es vom Herd so komisch angefangen hat zu riechen. Da war ich doch tatsächlich irgendwie ganz und gar in die Bilder "hineingefallen", wie die Goldmarie in den Brunnen.







Nästan hela helgen tillbringade jag i Halland. Två gånger övernattade vi vid någon sjö i det vackra naturområdet Åkulla bokskogar och igår deltog vi dessutom i den legendariska Årstadmarschen. Hur det gick kommer jag att berätta en annan gång, efter att vi fått slutresultatet. I alla fall fick jag vara med i ett svenskt lag - något, som jag blev mycket stolt över, för det laget kom tvåan i fjol.

Och idag tänkte vi egentligen delta i en svampvandring, fast det blev på något sätt inte av. Istället hamnade vi så småningom på en stor glänta i skogen där det fanns massor med fina fotomotiv efter att spindeldjuren hade jobbat och duggregnet hade gjort synligt det som djuren hade jobbat med. Tja, så kan det gå. Svampkorgen bars hem helt tom. Non, je ne regrette rien! :-)




Donnerstag, 6. September 2012

Dagens goda gärning


Mossegossen, även kallad Pelle Grönsten, och jag tycker om att jämföra namnen på växter och djur i de olika språken, oftast svenska och tyska förstås. De kan vara mycket lika (duvor - Tauben, druvor - Trauben), men de kan även vara mycket olika, och då är det spännande att se (eller gissa) vad de olika benämningarna syftar på eller vad det är som ska betonas med precis det namnet. Så säger det svenska namnet talgoxe att den där fågeln tycker om att äta talg, medan på tyska tittar man bara på utseendet, då heter den Kohlmeise, kolmes, på grund av allt det svarta på huvudet och bröstet. Lite märkligare är det dock med kopparödlan som på svenska fått ett väl talande namn, tycker jag, medan den vackra benlösa ödlan på tyska heter Blindschleiche (blindsmygare), som jag tycker är förolämpande, för det är ju inget fel på dess ögon, snarare på benen...






Igår upptäckte jag i alla fall en kopparödla som inte alls hade så bråttom som ödlor och ormar egentligen brukar ha, så det var ett utmärkt tillfälle att ta fram kameran och övervinna ormskräcken en liten stund för att komma det lilla djuret så nära som möjligt. Efter att tillfälligt ha övervunnit ormskräcken var jag tillräckligt härdad för att ta årets sim-cache, min andra på det sättet efter Sockertoppen som jag tog förra året tillsammans med min son. Den här gången simmade, klättrade och letade jag tyvärr ensam, fast det är ju bra att ha en badvakt på fastlandet också. :-) Badvakten använde väntetiden dessutom för dagens goda gärning genom att plocka skräp i denna skog som är en av Göteborgs mest frekventerade friluftsområden, och det syns ju tyvärr på många håll.

Andra goda gärningar som jag lyckades åstadkomma under de dagarna som har gått sedan senaste blogginlägget är:

Fredag: Det gick faktiskt bra att klara floristik-duggan med hundra procent, hihi, trots att jag vid första växten blev något småförtvivlad, men sen kunde jag verkligen treva mig fram i Floran, och alla andra växter kände jag ju utantill, så det var inte något problem att "nyckla" dem baklänges. Sedan fick vi en personlig guidning på Österplana hed, eftersom alla andra studenter bara ville åka hem, men inte vi. Österplana hed är det största alvarområdet på Sveriges fastland och där hittade vi slåtterblomman som blommade så vackert. Mossegossen lyckades dessutom inviga våra lärare i geocachings hemligheter och som bonus besökte vi sedan ett häftigt vattenfall, en av de två earthcaches på Kullen.




Slåtterblomma



Lördag: Herr Mås och jag har börjat utforska olika områden för att hitta naturstigar som även går att använda för synskadade (dock med hjälp av en ledsagare). Det får alltså inte finnas för många rötter, ojämna klippor, många trappor, smala spänger eller alltför branta ställen. Dessa stigar tänker vi göra en lista över och sätta upp sedan på SRF:s lokala hemsida. Hittills hittade vi alltså Sjöpromenaden i Floda, som är en lite längre vandring, och i lördags bedömde vi Norra Slingan på Vrångö som ganska lättgången och med en hel del fin växtlighet runtomkring dessutom, bland annat en massa vildkaprifol, som fortfarande blommar - och luktar!

Söndag: Lärjeåns raviner är - liksom Vättlefjäll - ett naturområde där jag regelbundet vandrar. I söndags gick jag där för första gången i regnet, som inte störde så jättemycket, eftersom det är ju fortfarande milt väder. Först hade jag lite svårt att hitta Picknickbordet vid Västgötabanan, men även det gick sedan bra och alla leriga deltagarna blev helt belåtna efter en lyckad vandring.




Denna bild på Lärjeån blev årets foto 2009



Måndag: Dags att stödja vår udda biograf Aftonstjärnan igen, som under den nya säsongen inte bara visar filmer en gång i månaden utan en gång i veckan. Jättekul!

Tisdag: Äntligen, äntligen skickade jag in sista inlämningsuppgiften till kursen i Isländska, som egentligen hade slutat redan i juni, men det finns ju generösa lärare som inser att inte alla hinner med i samma takt. Kursen var verkligen givande, om än grammatiken lades lite för stor vikt på, tyckte jag. Hade önskat mig flera muntliga övningar.

Onsdag: Jag jobbade som sagt något med min ormskräck och tog årets sim-cache. En riktigt härlig kvällsutflykt!

Idag: Åt vi ärtsoppa och pannkakor, som vanligt. Dock utan punsch. Som vanligt.







Jeden Tag eine gute Tat

Gute Taten sollten heutzutage ein breiteres Spektrum haben als zu der Zeit, als wir noch als Timurtrupp bei den Omas und Opas das Altpapier abgeholt haben. Heute sollte man sich auch hin und wieder selbst eine gute Tat gönnen, abwechselnd damit, anderen Gutes zu tun. Finde ich.

Gestern habe ich eine Blindschleiche gefunden, die von der Abendsonne nicht mehr so richtig in Schwung gebracht werden konnte. Da habe ich mit klammen Fingern meine Kamera herausgepult und bin klopfenden Herzens ganz dicht an sie herangegangen, denn eine Schlange ist nun mal eine Schlange, auch wenn es eigentlich eine Eidechse ist, der während der Evolution die Beine abhanden gekommen sind, eine merkwürdige Weise, sich einen Vorteil im Überlebenskampf zu verschaffen, finde ich.

Nach der geglückten Schlangenbeschwörung war ich dann gleich so mutig, dass ich auch noch ins Wasser gegangen bin, um auf eine einsame Insel zu schwimmen. Das habe ich das vorletzte Mal zusammen mit meinem Beschützer vom Badeverein gemacht und das letzte Mal zusammen mit meinem Sohn. Dieses Mal wollte keiner mitkommen, aber der Waldengel hat wenigstens auf meine Siebensachen aufgepasst, denn ohne seine Siebensachen steht man heutzutage nicht besonders gut da im Überlebenskampf, vor allem nicht im Großstadtdschungel. Außerdem hat er Müll eingesammelt in der Zwischenzeit, jeden Tag eine gute Tat also. Ja, etwas, das man sich zur Gewohnheit machen sollte, wenn man viel draußen in der Natur ist. Dafür, dass Schweden eigentlich nicht so dicht besiedelt ist wie zum Beispiel Deutschland, gibt es ziemlich viel Müll in den Wäldern, finde ich.




Rüberschwimmen



Als andere gute Taten aus der letzten Woche wären noch zu nennen: eine freilich bravourös bestandene Mini-Prüfung nach der "Grünen Woche" letzten Freitag, ein weiterer schmucker Wasserfall in meiner Wasserfallsammlung (siehe oben), ein Seelebaumel-Sonnabend auf der Insel Vrångö, und gleichzeitig die Erforschung eines weiteren Blinden-gerechten Wanderpfades. Die wollen wir nämlich auch sammeln und dann im Internet veröffentlichen. Am Sonntag haben wir erfolgreich nachgesehen, ob der lehmige Bach noch da ist und am Montag haben wir endlich wieder mal unser Abendsternkino besucht, nach einer längeren Sommerpause, und nun spielen sie nicht nur jeden Monat einen Film, sondern jede Woche. Prima! Vorgestern habe ich dann endlich, endlich meinen Sprachkurs in Isländisch abgeschlossen, indem ich die letzte Einsendeaufgabe abgeschickt habe. Eigentlich war dieser Kurs schon im Juni vorbei, aber meine Lehrerin hatte das große Nachsehen, weil ich irgendwie doch ziemlich hinterherhing.

Ja, und heute habe ich mal wieder Erbsensuppe gekocht. Und hinterher gab es Eierkuchen. So wie jeden Donnerstag. Da braucht es dann keine andere gute Tat mehr an diesem Wochentag. ;-)




Veckans måndagsfilm